Tillbaka på familjerätten

Idag är det dags för möte igen. Jag håller som vanligt tummarna och hoppas på att ett avslut är nära. Det har fungerat fint den sista tiden, senaste veckorna. Fortfarande är lugnet ovant och ett stråk av oro ligger fortfarande kvar, oförmöget att släppa taget. 

Trots det är jag positiv, jag vill tro att de kan komma fram till en lösning, att vi kan få leva som en vanligt familj och lägga vårdnadstvisten bakom om.

 Bevisligen kan det fungera, även om det kräver en hel del från oss alla - men det är det alla gånger värt. Ju mer jag tänker på det ju mer nervös blir jag, jag önskar så innerligt att P kommer hem med goda nyheter från dagens möta.

Om ingen avtal träffas idag så går vi tillbaka till tingsrätten. Ännu är varannan vecka schemat ett interimistiskt beslut, alltså ett beslut som gäller tills vidare, i vårt fall tills ett avtal är underskrivet av P och X. Det innebär att om inget avtal skrivs kommer tingsrätten att besluta om sessans boende, en boende utredning kommer göras av socialtjänsten för att utreda vem som ska bli boendeförälder och vart sessan ska tillbringa mest av sin tid.

Bara tanken på att behöva komma dit känns fruktansvärd. Som att vi skulle gå sönder som familj. Hur mycket ska man orka?

Det finns inga skäl till att vi inte ska kunna få varannan vecka att fungera och på samma sätt har också tingsrätten resonerat två gånger tidigare.

Vi är vuxna människor som måste kunna lägga allt annan än sessan bakom om. Svälja stolthet, bitterhet, svartsjuka eller gamla sårade känslor. Jag vet inte vad det rör sig om, vi både önskar att vi visste. 

Det finns inget värre än att befinna sig i en sådan bisarr situation där tanken om att barnet inte längre skulle bo hos oss veckovis. Det är en sjuk känsla som infinner sig när man ens fantiserar i de banorna. 

Vi har alltid yrkat på varannan vecka just för att vi tror så innerligt på att sessan behöver båda sina familjer. Hon är älskar sina småsyskon, sina föräldrar och ska aldrig behövas slitas från någon av dem!

I slutet av april har vi ett ännu ett möte på familjerätten. För första gången ska vi ses alla fyra, i samma rum, under samma tak. Jag ser fram mot det med blandade känslor. Hur ska man bemöta en person som gjort oss så illa? Som kallat både mig och P det ena och det andra? Förstår ni? Det handlar inte om att man är sur på någon, sårad eller förbannad. Bara hur man ska bemöta en människa som mest velat spotta en i ansiktet - hur det är nu vet jag inte. Det återstår att se. Jag välkomnar i alla fall en ny vändning.

Mycket kan vi lägga bakom oss och det finns ingenting jag hellre önskar.