Vi gör allt här hemma för att inte skilja på barnen. Nu låter det som en gigantisk uppoffring vilket det absolut inte är, det kommer helt naturligt och vi älskar ungarna precis lika mycket och det här med att de har olika biologiska mammor är det ingen som tänker på. Inte heller gör någon av barnens mor eller farföräldrar det eller några av våra syskon. Vi är som en helt vanlig familj med det undantag att vår fina sessa bor varannan vecka.
Men så kommer vissa situationer som jag får så jävla dåligt samvete för. Idag ringde min farmor, alltså sonens gammelfarmor och berättade att de gärna vill öppna ett sparkonto till honom i namngivningspresent. Ett konto där de under åren kan sätta in pengar till honom som han sen kan få i 18 års present.
Tanken är ju jätte fin och verkligen uppskattat men så kan jag inte låta bli att känna en sådan skuld egentemot sessan. Min första tanke var att dela pengarna mellan barnen men det kan vi ju inte göra om det är ett låst konto till lilleman.
Jag får så dåligt samvete! Oh jag vill inte att hon ska känna sig "utanför" bara för att de inte har samma gamelfar föräldrar..Hade hon haft sin namngivning nu hade hon också fått ett konto...
Vi sparar till båda barnen så att de ska ha ett startkapital när de blir myndiga men vi vill ju att de båda ska få lika...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar