Snopp och snippa hit och dit.

Jag vet inte vad ni anser men själv börjar jag tröttna på hela genus debatten, han, hon, hen, könsskillnader eller inga alls- det finns en mängd sätt att se på saken.

Själv finner jag det märkligt att det ena måste utesluta det andra, varför inte enas om att vi föds med olika kön men att detta inte innebär att vi måste fortsätta vara slavar under våra egna påhittade könsroller!

Att lära barn att vara stolta över deras kön och lära dem om sina kroppsliga olikheter är bra. Att vi äntligen fått ett namn på det kvinnliga könet, nåja, åtminstone ett namn vi kan lära våra barn att kalla det där hälften av alla människor har mellan sina ben, sånt tycker jag är väldigt bra, sånt är viktigt. Att vi kan säga hen istället för det till någon eller något vi inte kan könsbestäma ser jag inte heller som ett problem- och nej, hen handlar INTE om att våra barn ska växa upp könlösa, lika lite som att pepparkaksgubbar är rasistiska, punkt.

Det är av allra största vikt vi jobbar för att våra barn ska ha samma förutsättningar oavsett om de är födda med snopp eller snippa. Samma förutsättningar till uppmärksamhet på förskolan, val av färg på kläderna och typ av leksaker eller val intressen och hobbys ska få styras av vad barnet tycker är roligt och inte av vad sociala normer tillskrivs ett visst kön. Jag hoppas på att mina barn ska få samma förutsättningar till allt från betyg till lön och i allt annat som fortfarande skiljer pojkar och flickor åt, enbart pga av värderingar och fördomar baserat på kön!

Rosa och blått ska inte bestämma könstillhörighet på mina barn eller deras möjligheter att på lika villkor ta för sig i livet.

Amma länge?

Att det är omöjligt att tillfredsställa omgivningen när det gäller amning är ingen nyhet. I ena ringhörnan står amningsmaffian som predikar om WHO:s rekommendationer om amning de första två åren, att modersmjölken är det bästa för både mor och barn och att all amning ska främjas och genomföras oavsett blödande bröstvårtor och sinande mjölk
  I andra ringhörnan står dess motsatts, alla dem som nu vill förbjuda ammande mammor att ge sina barn mat på offentliga plaster och tvinga i dem in i amningsrum eller in under amningssjalar. Plötsligt blev det mest naturliga i hela världen något äckligt och groteskt. Ett blottat kvinnorbröst är plötsligt både sexualiserat och så äcklande att dessa absolut inte kan visas, eller snarare skymtas, när ett barn behöver få i sig näring på det vis naturen så finurligt kommit på.  
  Om vi för en stund glömmer dessa två motsatser kommer nästa. HUR länge det är det okej att amma? Meningarna går vitt isär; ammar man inte alls och väljer att flaskmata sitt barn är man en egoistisk, självcentrerad bimbo som bryr sig mer om sina brösts utseendet än om sitt barns mest grundlägger behov för mat och närhet. Väljer man däremot bort amning efter ett par månaders försök och kämpande är man inte en tillräckligt god moder eftersom man givit upp och eftersom alla vet att riktiga mödrar aldrig ger upp är man alltså ingen riktigt moder värdigt namnet.
  Ammar man då mer än de 6 månaderna Bvc rekommenderar börjar plötsligt omgivningen skruva på sig. "Är barnet inte lite väl stort nu?" "Ska det inte börja äta mat?" Och "herregud hel ammar du fortfarande?" är ständigt frågor som besvärande ställs och syftet med amningen ifrågasätts då barnen tydligen inte längre behöver amningen vare sig som anknytning,föda, tröst, närhet eller gos.
  Dem som fortfarande orkar och vill fortsätta amma när barnet är över året kan inte räkna med något större stöd från omgivningen, sällan från Bvc eller särskilt många andra. Plötsligt ammar mamman enbart för sin egen skull. Hur man nu kan påtvinga sitt barn att ta bröstet har jag dock inte lyckats läsa mig till, men klart är att barnet inte behöver tutte längre, nej, nej! "Herregud slutar du i inte nu kommer du snart ha en 5 åring hängandes i bröstet!" och en väldans massa människor tycker plötsligt att det är äckligt, onaturligt och absolut helt förfärligt!
  Så vad gör man då? Personligen valde jag att skita fullständigt i all den smörjan. Min son fick mat vart vi än var, inne som ute, på restauranger, på biblioteket, på parkbänkar, på zoo, på stranden och i badhuset. Jag har till och med ammar stående, för liksom nöden har ett hungrigt barn ingen lag!
Idag är min son 15 månader. Jag, hör och häpna, ammar fortfarande! Ibland men väldigt sällan på dagen när han vill eller på kvällen, främst på nätterna men poängen är att vi har valt att det är vårt barn som ska få bestämma när han behöver sluta. Nu äter han mat som en 1 åring bör och den lilla mjölk som fortfarande finns räcker ingenstans i näringsväg men ger så mycket mer i trygghet, anknytning och välbefinnande för mitt barn.
Kan man inte eller vill man inte amma så matar man sitt barn på bästa sätt, man ger kärlek och all omsorg som behöva utan en tutte i munnen, vill man amma så gör det så länge man själv och barnet vill och mår bra av det!

Frånvarande föräldrar.

Det slår mig allt oftare hur frånvarande många föräldrar är. De är mitt upp i allt, fysiskt närvarande men ändå inte där. Man ser dem överallt med näsan i sin smartphone och sitt ivriga barn bredvid. Det finns så många viktigare saker alltför ofta, föräldrar tycks prioritera sina jobb, sin hobby eller helt enkelt sin egentid framför umgås med sina barn. 

Självklart behöver alla en paus från vardagen då och då, för att orka vara bra föräldrar måste man få tid för sig själv och för sin partner, då och då, men att varje ledig stund "passa" på att lämna bort barnen för sitt eget nöjes skull finner jag sorgligt. Barn behöver också få vara lediga, vara hemma, leka med sina föräldrar och umgås med sin familj. Jag tror inte att barn mår bra av att ständigt lämnas bort till glada mor och farföräldrar, mostrar och fastrar eller far och morbröder eller varför inte vänner eller andra bekanta. Inte för att mamma och pappa ska kunna ägna en hel dag åt sin hobby v a r j e helg, eller vill hänga med kompisarna och pimpla vin så fort chansen ges!

Jag kan tänka mig att livet med heltids barn ser annorlunda ut, man har privilegiet att umgås med sina barn varenda dag, att behovet att komma ut och vara sig själv en stund då också blir större. Men att som varannanvecka förälder känna behovet eller ens ha viljan att ständigt vara frånvarande får mig att undra om man verkligen tycker det är roligt att engagera sig i sina barn.

Missförstå mig rätt. Alla mammor och pappor måste få tid att vårda sin relation och unna sig att umgås på egen hand, men att regelbundet prioritera sin hobby framför att umgås med barnen samtidigt som man slår sig på bröstet och utger sig för att vara någon slags parent of the year får mig att må en smula illa.

Parga, Ammodia, Apollo.

Vi bokade först vår resa till Ammodia. Enligt all information på Apollos hemsida skulle detta vara en trevlig stad med närhet till shopping, butiker och resturanger. Läser man om Parga finner man att detta är en underbar härlig hamnstad. Att Ammodia ligger 2 mil utanför Parga och egentligen inte har något som helst med staden Parga att göra står ingenstans. Inte heller finner jag att läsa att Ammodia är en jävla liten skithåla utan vara sig resutanger, butiker eller någon mysig strandpromenad som utlovas på Apollos resesajt. Inte ens glass fanns på hotellet!

SÅ JÄVLA DÅLIGT.

Om jag med detta inlägg kan hindra någon eller några att göra misstaget att boka en resa dit så är jag mer än nöjd. I Ammodia finns faktitskt ingenting mer än en fantastisk strand. Maten suger, köket på den enda öppna resturanger var så fruktansvärt äckligt att jag ångrade mig att jag gick dit in - men för att varma barnmaten var vi ju så illa tvungna.
Den supermarket som ligger en bit bort verkar ha öppet när det passar, bäst före datumen på varorna passerade i februari i år och en bruk gamal barnmat kostade 12 euro.
Poolen på hotellet var iskall och gick inte att bada i, det fanns heller ingen vidare mat, frukostbuffén var usel och hela - av vad som kallas för staden- låg öde.
 Det fanns inte en kotte där förutom vi fem turist sällskap som blivit avsläppta i den lilla skithålan. Samtliga gäster klagade och krävde att få flyttas. 3:e dagen fick vi igenom vårt krav men fick ändå stå för resan till nya hotellet, frukost och resor in till Parga.
Apollo - ni suger och jag kommer aldrig någonsin resa med er skitbolag igen!

Det kallas falskmarknadsföring och inget annat. Vi kommer göra en anmäla till allmännareklamationsnämnden samt kräva kompensation från Apollo.

Hatad bonusmamma

Jag har blivit och är förmodligen - om än på en mer diskret nivå än tidigare - så hatad på grund av min och sessans relation. Det går inte tvinga ett barn att älska en eller tvinga tills sig en relation till ett barn. Antingen uppstår den eller inte. Jag och sessan byggde upp en kärleksrelation. En mamma dotter relation som idag är som vilken relation mellan förälder och barn som helst.

P gav oss utrymmet och välsignelsen att låta oss utveckla den, han såg och förstod att sessan, vår familj och kommande barn skulle må bra av att få leva ihop utan att  vara segregerade baserat på genetik. Det kräver mod och tillit att våga släppa in en annan person i sitt och sitt barns liv.

Jag älskar min bonusdotter lika mycket och på samma sätt som min biologiska son. Det har en del svårt att tro är möjligt, en del hatar det och både jag, P och tyvärr sessan har länge, länge fått veta att detta är sjukt, att det tyder på bristande föräldraskap hos P och att sessan "minsann ska lära sig vem som är hennes riktiga mamma."

I mina ögon har han tagit högsta ansvar för sin dotter genom att inte acceptera att sitt barn under några omständigheter särbehandlas. Han har skyddat henne mot att växa upp i en familj där hennes halvsyskon är mer värda. Han har givit henne möjligheten att leva i en kärleksfull och harmonisk familj.

Fortfarande får sessan - för en del personer- inte kalla mig eller hennes bonusmorföräldrar för de namn hon själv valt trots att hon efter två års tid att tillsägelser - dock inte från oss- fortfarande väljer att göra det. 

Vi vill att sessan ska få välja själv vad hon vill säga, hon ska vara fri i det valet. Om hon tvingas till att kalla oss olika saker för att det helt enkelt passar någon annans ego bäst kommer hon alltid komma på sätt att hantera det genom att lära sig vart vad är okej. Bara tanken på att hon som 4:a åring ska behöva tänka över vad hon i vilken omgivning säger är fruktansvärt.

 Hon är lika välkommen och älskad av vår familj och föräldrar som vårt biologiskt gemensamma barn. 

Men det är det långt ifrån accepterat från en persons håll.  Det märkliga i det hela är dock att det är helt okej att bonuspappan tilltalas med pappa och namn, att tom P ska tilltalas med pappa och namn, men att jag enbart ska kallas Jennie eftersom att det finns enbart finns en rättmätig moder.

(Bvc, familjerätten och två barnspykologer har gång på gång föreslagit och uppmuntrat användandet av mamma/pappa och sedan namnen på oss bonusföräldrar och likadant på bonusmor och farföräldrar. Så ensamma om att den åsikten är vi inte.)

Då ställer jag mig frågan, är detta en en bättre passande bonusmamma? Är det så här man som biologisk mamma med barn varannan vecka önskar sig att bonusmamman känner?

 Läs här. 

Personligen finner jag det fruktansvärt och tragisk på alla sätt och de enda som drabbas av detta maktspel från de vuxna är detta är barnen. 

Så fruktansvärt smaklöst!

Jag skulle verkligen vilja veta hur både konstnären ville få fram med detta ohyggliga "konstverk"  och hur kulturministern tänkte när hon skar upp en tårta som föreställde en afrikansk kvinnas kropp.

 Google översvämmas av bloggar och nyhetsajter världen över som skriver om händelsen på moderna museéts utställning World art day. Tårtan var formad som en överkropp där en riktig persons huvud var "inbakat" i tårtan. På bilderna ser man hur gästerna, där bland kulturministern skar av bitar i vad som skulle föreställa tårtkroppens underliv, fyllningen var röd och personen som var inbakad skrek av föreställd smärta varje gång en bit tårta skar upp.

Detta ska föreställa ett provocerande konstvärk som ska uppmärksamma kvinnlig könstympning. Hade utställningen på något sätt handlat om könstympning hade jag kanske, kanske förstått tanken bakom ett konstverk som skriker av smärta. 

Men en tårta utformad som en typisk karikatyr av en afrikansk kvinna som dessutom skärs upp av skrattande åskådare är bara så fruktansvärt äckligt, särskilt då utställningen handlar "... kampen mot censur och för konstens frihet...".

 Det är inte på några vis försvarbart!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14690952.ab

Tittar man sedan på youtube klippet inser man hur groteskt det hela är! Fruktansvärt! Könsstympning i alla former är ett ohyggligt övergrepp som drabbar miljoner kvinnor och små flickor världen över varje dag. Det ger livslånga men och är i många fall livsfarligt.

Det finns så många organisationer och människor som dagligen kämpar mot detta och jag kan inte se detta som nu kallas för konst som något annat än ett hån mot alla dessa kvinnor och flickor som blir utsatta för detta fruktansvärda övergrepp.

Min kusin blev kidnappad som bebis!

En av mina värsta mardrömmar är att någon ska ta mina barn utan att jag ska kunna förhindra det. När vi leker i lekparken brukar jag alltid parkera vagnen nära intill där jag och sessan leker, men jag har mardrömmar om att  någon tar antingen lilleman eller sessan och att jag inte kan rädda en ena utan att lämna den andre.

När min kusin var nyfödd blev hon kidnappad från bb, en helt sjuk men sann historia! Det var i början av 80-talet, då låg fortfarande de nyfödda bebisarna i en egen sal medan mammorna återhämtade sig från förlossningen. En kvinna hade under dagen varit på förlossnings avdelningen men ingen hade uppmärksammat henne, hon hade sagt att hon väntade på sin väninna som skull föda. När min kusin skulle hämtas av sköterskan upptäckte de att hon var borta! I hennes säng låg en dramatisk lapp om att hon lämnat jordelivet. Det blev ju så klart kaos, min morbror och hans fru meddelades att deras dotter var försvunnen, de ringde polisen och media blev fick snart nys om det hela. Nästan en hel dag hann vi min kusin vara försvunnen innan polisen fick ett tips från en man. 
Han berättade om sin flickvän som kommit hem med en nyfödd bebis, hon hävdade att hon fött barnet själv och att hon inte vetat att hon varit gravid, han fattade misstankar och när han hörde om att en bebis kidnappats från sjukhuset förstod han vad som hänt. Det visade sig att kvinnan på förlossningsavelningen hade tagit sig in på salen hos de nyfödda och stoppat min kusin i en väska, sedan tagit sig ut ur sjukhuset och tagit en taxi hem till in pojkvän...När min mormor berättade det för mig sa hon att hon hade för sig att det senare kom fram att kvinnan som kidnappade min kusin hade fått missfall tidigare. Alla var också väldigt rädda för att de här galna människan skulle ha ihjäl min kusin då hon lämnat en så hemsk lapp hennes säng. Det är en helt ofattbar men helt sann händelse, förstå hur fruktansvärt det måste ha varit för min morbror och hans fru! 

Bullshit

Vart är det med folk och det här med att låtsas ha pengar?

Jag kan inte låta bli att skratta åt folk som på största allvar bloggar om alla snygga, dyra märkeskläder de köpt till barnen eller dyra tillbehör som de pimpar sin ännu dyrare barnvagn med. Varför? Jo därför det hela känna mindre glamigt när man vet att de inte haft råd att köpa barnvagnen själva utan fått halva betald av föräldrarna, att märkeskläderna är fejk, att barnen till vardags går klädda i kläder från coop och lindex och att familjen bor i en liten hyresrätt i en "mindre fin" stadsdel.

Missförstå mig inte, jag kunde inte bry mig mindre om vart folk köper sina barns kläder eller budgeten för dessa inköp, inte heller om vart eller hur folk väljer att bo, MEN. Varför kan man inte stå för sitt vardagsliv utan att försöka låtsats som om man är skit tät?

Löjligt.

Orakat.

Okej, jag hajade också till av förvåning när det plötsligt dök upp en orakad armhåla på tv:n under melodifestivalen. Men seriöst, kvinnan förtjänar ju inte att hängas ut på olika forum och bloggar där hon hånas och människor ohämmat äcklar sig över hennes val att inte raka sig under armarna!

Tyvärr levererar media idag enbart slätrakade kvinnor. Inte ett fjun finns på deras perfekta kroppar. Förvisso syns fler och fler hel rakade män men manlig kroppsbehåring har inte alls samma äckel stämpel. Det dreglas gärna över hunkiga män som pryder kinderna med oansat ansiktshår och som stolt poserar med vild vuxet hår på bröstet.

Kvinnligt hår ska sitta på huvudet och övrig kroppsbehåring ska aldrig synas med undantag för deltagarna i ett och annat avsnitt av Robinson.

Är det inte märkligt att det blir uppror när en kvinna visar upp ett orakat ben, en spretig bikinilinje eller för guds skull en hårig armhåla?

Vad folk väljer att raka eller inte borde andra ge fan i, det om något är upp till var att bestämma över, oavsett vad andra har för åsikter kring detta.

Skäms på er som hakat på denna vuxen mobbing och en hyllning till er som imponeras lite av denna modiga människa som vågar vägra göra som alla andra och som faktiskt uppmuntrar folk att göra precis som de själva vill.

Unga mödrar

Ser på programmet och blir så förbannad över folks nonchalanta inställning till att bli föräldrar och att få barn. Är det ingen som talar om för de här 16 åriga killarna och tjejerna att ett barn inte är ett gulligt husdjur som man kan göra sig av med när det passar?

Det är så lätt att skydda sig och det tycker jag man är skyldig att göra om man inte är beredd att och har möjligheterna att ge ett barn det de behöver!

Stackars ungar som växer upp med pappor som inte vill eller kan ta del av dras uppväxt, med omogna mammor som prioriterar cigaretter och annan skit framför sina barn. Barn som får tas om hand om av sina far eller morföräldrar för att deras föräldrar inte har fattat att det är skit jobbigt mellan varven men att man valt att viga sitt liv till sina barn den dagen man valde att sätta dem till världen.

Barn är det finaste som finns och alla ungar förtjänar och borde ha närvarande föräldrar som älskar dem mer än något annat i livet och som uppskattar den fina gåva de fått...

Det gör mig uppriktigt ledsen att se...

Ex och Facebook.

Vad är det med alla dessa ex och facebook vänförfrågningar? Som gift småbarns mamma känns det inte direkt varken passande eller intressant att ha med dem att göra.

Visst skillnad hade det väl vart om det rörde sig om någon man haft som vän under lång tid, men att tjata om att man ska godkänna vänförfrågningar från personer man varken sett eller pratat med på ett par år känns ju bara, jag vet inte, inte riktigt, typ weird.

Det gick bra att jobba natt föresten. Kom hem med världens hårdaste, ömmaste bröst som var på bristningsgränsen, tur att det väntade en hungrig bebis på mig. Sessan hade klätt på sig själv idag, alla kläder ut och in men super fin!

Idag kommer Fia och M och åker skriskor med oss!

Våldtäktsman

Loggar in på Facebook och möts av en bild av ett bekant ansikte. 3 år yngre än mig, han gick i på samma gymnasie, tror till och med det var samma linje. Omvårdnad på lundellska i Uppsala.

Så läser jag..."2008 begick jag xxx en gruppvåldtäkt mot en 15 årig flicka. Hon traumatiserades så svårt att hon tillsist inte orkade leva och tog självmord." Va?!

Om nu detta är sant, vilket jag förmodar eftersom ett bråttsmåls nummer finns så är det ju helt fruktansvärt! Hans straff? 5 månaders ungdomsfängelse, VAD är fel på vårt rättssystem? Han gick med oss i skolan, umgicks med vänner till mig efter att han begått en våldtäckt.

Det äcklar mig, det skrämmer mig. Det finns fan inget ord för hur fel det är! En människa som våldtar ska inte få komma undan, hur är det möjligt att han bara kan fortsätta med sitt liv som ingenting hänt? Jag saknar verkligen ord. En människa man mött så många gånger, som umgåtts med mina vänner, han hade ju för fan lika gärna kunnat ge sig på dem?

En gång våldtäksman, alltid våldtäktsman. Det säger statistiken också så hur, hur kan vi då ha ett rättssystem som så lätt släpper ut dessa dårar i samhället igen? Det finns ingenting som ursäktar en våldtäkt. Stängs in dem och kasta bort nyckeln, jag har svårt att se att dessa människor har samma värde som andra.

Irriterad

OOOH. Är av någon anledning sjukt irriterad. Gissar att det är några hormoner på vift som ställer till det och får humöret att åka ber och dalbana. Okej, det är inte så farligt men det är så fruktansvärt drygt att gå och känns sig tjurig. Hur kul är det??! Känner att jag måste döva mitt choklad sug som just nu gör sig extremt påmint. Blä!

Den heliga modern.

Det stör mig så att vi lever i ett samhälle där vi tjatar och tjatar om jämställdhet. Kvinnor och män på lika villkor för all del men då ska det banne mig gälla på alla plan! När det kommer till både samhällssynen och lagarna som reglerar föräldraskapet så är vi långt ifrån jämställda. Vi lever fortfarande med bilden av mamman som den heliga modern som i alla sammanhang alltid är den bäst lämpade föräldern, även i fall där det är rätt uppenbart att hon inte är det. Vem bestämde att män är mindre kompetenta föräldrar än kvinnor? Diskriminering av kön är olagligt men tydligen är det helt okej att vi behandlar pappor som mindervärdiga föräldrar enbart baserat på vad de har mellan benen. Bara en sådan banal sak som barnbidraget, det är en sak att det automatiskt går in på mammans konto om inget annat anges men att mamman ensam har rätt till barnbidraget, oavsett vem av föräldrarna barnet bor hos är ju rent löjligt. Vi lever inte i ett samhälle där kvinnor inte kan försörja sig och är beroende av bidrag. Varför inte lagstadga att om ett barn bor lika tid hos föräldrarna så delas barnbidraget?

Jag stör mig på att pappor alltid ska försvara sin föräldrar roll medan att 

den anses självklar för mamman. En mamma är inte alltid bäst, det är skrattretande att tro något sådant. En förälderns egenskaper, bra som dåliga beror lika lite på vilket kön vi har som om vi har långt eller kort hår. Det är obetydligt. Det som gör oss till bra föräldrar ligger i hjärtat. 

Det är patetiskt att se mammor dra snyft historien om sig själv, blanda in barnen och få dem att må dåligt bara för att på något sjukt sätt försöka trösta sig själva. Jag ogillar också människor, många gånger tyvärr kvinnor som ena stunden målar upp en bild av sig själva som eviga krigare för att i nästa dra på sig martyrkoftan så fort det passar och istället förvandlas till ett offer!

Jag skulle aldrig få för mig att hävda att jag är en bättre förälder till barnen än vad P är på grund av att jag är mamma! P är precis som många andra pappor en fantastisk förälder, en som gör allt och lite till för sina barn. Som lever och andas kärlek till sina knottar och som aldrig någonsin skulle kunna leva utan dem.

I händelse att vi skulle  skilja oss och tappa huvudet och förmågan att tänka på vad som är bäst för våra barn för att vi är för upptagna med att vara bittra på varandra, har vi  ett avtal mellan oss där det bland annat står att barnen ska bo varannan vecka med sina syskon och barnbidraget delas lika mellan oss. Vi ska fan se till våra barn bästa och inte våra egoistiska känslor. Det tycker jag man är skyldig sina barn!

Kloka ord och en smula bitterhet.

Min pappa sa en gång till mig

"Världen är full av idioter och du kommer någon gång att tvingas möta någon av dessa. Det är bara att lära sig att hantera dem och att skita i dem".

SÅ SANT. Ni kan inte ana hur många gånger vi under året tvingats ta till oss detta och tagit både ett och två extra andetag så fort "våra idioter" varit i farten. Tack kära far för dessa visdoms ord, de är nu mera ett väl använt ordspråk här hemma. 

oh lord, give us the strength to carry on

Egentligen tycker jag synd om alla dessa människor som helt enkelt inte förstår bättre, men o andra sidan är jag övertygad om teorin; ge gott och få gott, ge ont och få ont. What goes around comes around. Om inte, så finns fan ingen rättvisa här i världen! 

Världens äldsta föräldrar...

Råkade fastna framför en dokumentär på tv 4 "Världens äldsta föräldrar".  Jag kan inte låta bli att bli lite upprörd, eller irriterad är nog mer rätt ord! En av kvinnorna är 66 år och har en 2 årig dotter, och hon vill gärna ha ett till barn, hon säger själv att "jag är 88 när hon är 22, det gör mig ledsen att ja kanske inte får uppleva dagen hon gifter sig..." En annan kvinna är världens äldsta först föderska, hon är 70 år (!) och fick lyckades efter 50 år av försök bli gravid med hjälp av IVF - i Indien finns överhuvudtaget ingen åldersgräns för IVF. Alla hävdar sin rätt att bli föräldrar, men jag undrar, är det verkligen det bästa för barnets skull att skaffa barn så sent i livet bara för att man själv vill? Frågan är vem som ska ta hand om dessa barn när deras föräldrar 10 år senare drabbas av en stroke, eller dör i en hjärtinfarkt. Det finns inga garantier för att man kommer vara frisk som gammal eller ens få uppleva sin ålderdom, och att då skaffa barn när man är långt över 60 - när man normalt njuter av barn och barnbarn - det anser inte jag är vettigt...

Rättvist & jämställt?

Något som stör mig en aning är det dubbla budskap man får som bonusförälder från samhället. Juridiskt sett har jag inga anknytningar eller rättigheter gällande min bonusdotter, jag får egentligen inte ens boka en läkartid åt henne, jag får inte hämta henne på dagis utan vårdnadshavarnas medgivande, om jag och P i skulle separera skulle jag inte längre ha någon som helst rätt att få träffa henne, även om vi levt tillsammans som en familj sedan hon var helt liten.

Jag som bonusförälder räknas helt enkelt inte utanför vår familjs fyra väggar, tills det intressant nog kommer till barnomsorgsavgiften! Den räknas på familjens gemensamma inkomst, så helt plötsligt ska jag nu betala förskole avgift för det barn som jag aldrig någonsin, juridiskt sett, har något ansvar över. Vidare går att läsa på Uppsala kommuns hemsida "...Avgift för omsorg i förskola, familjedaghem, flerfamiljsystem och fritidshem beräknas på hushållets gemensamma inkomst före skatt..." och "Har man fler än ett barn i förskoleverksamhet eller i fritidshem ges rabatt på avgiften...För syskon som är folkbokförda på olika adresser gäller inte familjerabatten..."

Det sistnämnda stör mig mest. Ett barn kan bara vara skrivet på en adress, alltså kommer alltid en familj att förlora på det! Om barnet bor lika delar hos sina vårdnadshavarna, så räknas syskonen ändå mer i den familj som barnet är skrivet hos.

Lika knöligt är det med barnbidraget som automatiskt tillfaller mamman. Även om föräldrarna separerar och har barnet lika mycket tid, dvs lika stora utgifter så har mamman ändå rätt att behålla hela barnbidraget. Vill man dela på summan får man ansöka om det hos försäkringskassan men även då (detta måste båda parter dock vara överens om) en överenskommelse görs att dela på barnbidraget har mamman rätt att när som helst dra tillbaka detta och behålla hela summan själv! Familjen där barnet är skrivet kan söka flerbarnstillägg för de syskon som bor där men det kan således inte den andre familjen för syskonen där.

Jag tycker att familjepolitiken är så sjukt förlegad, kärnfamiljen är död, vi lever inte mamma, pappa, barn längre. Ännu värre är reglerna för sk. regnbågsfamiljer (homosexuella pars familjer.) I familjer där föräldrarna är av samma kön kan vara en av dem vara vårdnadshavare, för lesbiska par som gör insemination kan alltså enbart en av dem bli en "riktigt" förälder enligt svensk lag och barnbidraget i dessa familjer tillfaller den förälder som är äldst(!) vilket logik finns det där?

Jag förstår också att det en gång fanns ett tänk bakom dessa regler men idag passar de inte vårt samhälle idag och för de familjekonstilationer som lever i det.

klorin förgiftad

Lilleman och jag startade morgonen med en tvätt tid kl. 7! Han fick hänga på i bärselen, det funkar bra så länge man bara ska kasta in tvätten i maskinerna. När jag stod där och skulle trycka igång maskinerna så fungerade de inte! De var inte ens på! Innan min otekniska hjärna fattade vad som var fel kände jag mig bara sjukt matt - orka behöva tömma ut allt igen! Tillslut såg jag att strömbrytarna stod fel så det var ju tack och lov enkelt att fixa, maskinerna började snurra men så kom inget vatten istället. Smart som jag är fattade jag heller inte vad som var fel den gången så jag ringde P - älskling, vad skulle jag ta mig till utan dig?!- som föreslog att jag skulle se efter om vattnet var på...vilket det inte var. "Till råga på allt" hade jag tvätt tid samtidigt med vår grann tant som frenetiskt tvättar sina kläder i klorin! Det luktar tusen gånger värre än i en simhall, två (!) flaskor klorin hade hon med sig. Jag förstår verkligen inte vad det är hon måste bleka så mycket, det luktar så starkt varje gång hon tvättat att man börja nysa! Hu. När jag gick förbi bokningstavlan såg jag att jag tvättade i "fel" maskiner, vi hade bokat 1-2 men jag tvättade alltså i 3-4...nu väntar jag bara på tvättstugemaffians hämnd, trots att jag skrev en ursäkta lapp! Kanske får jag en arg lapp att vi ungdomar minsann inte borde ha tillträdde i tvättstugan... 

underliga grannar

Vi bor i ett område med väldiga många trevliga och grannar, här bor en salig blandning av både gamla, unga och barnfamiljer men här bor också ett par riktiga original! Vi har till exempel mr. walking man, en äldre man, smal som en sticka som går överallt, klädd i shorts och ryggsäck. Honom kan vi stöta på, på andra sida stan där han kommer gående, i ur och skur - i shorts...Så har vi killen som alltid går till tvättstugan i kalsonger(!) och "cykel killen" som alltid hänger i tvättstugan, oavsett tid på dygnet. Mindre charmiga är tvättstugemaffian, bestående av ett gäng äldre kvinnor på en så där 70+ som agerar poliser i tvättstugan. De kommer ner och vaktar folk för att se till att de städar undan och tömmer filtren efter sig och nåde dig om du glömmer något eller är sen till tvätt tiden!