Vår kille vinkade!

Vi kom hem från ett minst sagt intressant möte, det var både som vi väntat oss men ändå inte. Roligt att höra att vi hade så många gemensamma tankar som X:s sambo. Det bådar ju åtminstone gott inför framtiden, vi kan ju bara hoppas på att x hoppar på det tåget också!

När vi kom innanför dörren möttes vi av en super glad liten kille som sträckte ut armarna efter oss! Han hade haft det fint med mormor. När det var dags för mormor att åka hem vinkade vi hej då till henne och bara sådär lyfte Lilleman armen och vinkade tillbaka han med! Så gulligt! Vår lilla fina klimp<3

Familjerätten, nu möts vi.

För första gången ska vi nu alla fyra ses på Familjerätten. Jag och P och X och hennes sambo. Det ska bli intressant, mycket. Lite känns det som att vad som helst kan hända och jag har inga förväntningar, men jag hoppas ju såklart på att utgången blir bra.

Lilleman är hemma med mormor, och snart får de sällskap av Therese mini tjej! De behövde också barnvakt en stund då de är mitt upp i flytten!

Önska oss lycka till:)

Tillbaka på familjerätten

Idag är det dags för möte igen. Jag håller som vanligt tummarna och hoppas på att ett avslut är nära. Det har fungerat fint den sista tiden, senaste veckorna. Fortfarande är lugnet ovant och ett stråk av oro ligger fortfarande kvar, oförmöget att släppa taget. 

Trots det är jag positiv, jag vill tro att de kan komma fram till en lösning, att vi kan få leva som en vanligt familj och lägga vårdnadstvisten bakom om.

 Bevisligen kan det fungera, även om det kräver en hel del från oss alla - men det är det alla gånger värt. Ju mer jag tänker på det ju mer nervös blir jag, jag önskar så innerligt att P kommer hem med goda nyheter från dagens möta.

Om ingen avtal träffas idag så går vi tillbaka till tingsrätten. Ännu är varannan vecka schemat ett interimistiskt beslut, alltså ett beslut som gäller tills vidare, i vårt fall tills ett avtal är underskrivet av P och X. Det innebär att om inget avtal skrivs kommer tingsrätten att besluta om sessans boende, en boende utredning kommer göras av socialtjänsten för att utreda vem som ska bli boendeförälder och vart sessan ska tillbringa mest av sin tid.

Bara tanken på att behöva komma dit känns fruktansvärd. Som att vi skulle gå sönder som familj. Hur mycket ska man orka?

Det finns inga skäl till att vi inte ska kunna få varannan vecka att fungera och på samma sätt har också tingsrätten resonerat två gånger tidigare.

Vi är vuxna människor som måste kunna lägga allt annan än sessan bakom om. Svälja stolthet, bitterhet, svartsjuka eller gamla sårade känslor. Jag vet inte vad det rör sig om, vi både önskar att vi visste. 

Det finns inget värre än att befinna sig i en sådan bisarr situation där tanken om att barnet inte längre skulle bo hos oss veckovis. Det är en sjuk känsla som infinner sig när man ens fantiserar i de banorna. 

Vi har alltid yrkat på varannan vecka just för att vi tror så innerligt på att sessan behöver båda sina familjer. Hon är älskar sina småsyskon, sina föräldrar och ska aldrig behövas slitas från någon av dem!

I slutet av april har vi ett ännu ett möte på familjerätten. För första gången ska vi ses alla fyra, i samma rum, under samma tak. Jag ser fram mot det med blandade känslor. Hur ska man bemöta en person som gjort oss så illa? Som kallat både mig och P det ena och det andra? Förstår ni? Det handlar inte om att man är sur på någon, sårad eller förbannad. Bara hur man ska bemöta en människa som mest velat spotta en i ansiktet - hur det är nu vet jag inte. Det återstår att se. Jag välkomnar i alla fall en ny vändning.

Mycket kan vi lägga bakom oss och det finns ingenting jag hellre önskar.

insane in the membrane

Ja vänner, vart ska jag börja?

P fyller 30 och vi ville fira hans födelsedag med en resa, sessan råkar fylla år dagen efter P och deras födelsedagar råkar i år infalla veckan som sessan är hos X.

Som sagt önskade vi alltså att resa, antingen dagen innan P fyller år eller på hans födelsedag, men icke. Anledningen är att sessans kalas är inbokat den helgen och vi ombads "återkomma med ett datum som passade bättre".

 Jaha, sist jag kollade så var det inte så lätt att byta födelsedatum men vi började leta efter en annan resa "våra datum".

Men frågar ni som vet, fick inte ni byta en helg när X bokat in ett dop på "er helg", en helg där ni bokat sedan länge med vänner?

Jo. Vi fick avboka och sessan närvarade på dopet.

Men säger ni, reste inte sessan till Thailand i 10 dagar i höstas?

Jo, det gjorde hon och självklart var det ingen här som hade något emot det!

Men säger ni, sessan fick ju varken åka till Danmark med er eller till Frankrike i somras?

Nä, precis och som det ser ut nu så blir det ingen resa framöver heller.

Igår ringde sessan, samtalsdagarna som jag berömde här om dagen, att de fungerade så fint. Jag sa hej till sessan och berättade att vi äntligen hittat bilbarnstolen som hon velat ha, det kändes kul att få berätta!

För trots att jag har noll gemensamma gener med barnet så ÄLSKAR jag henne, jag SAKNAR henne veckorna hon inte är hemma och jag blir GLAD av att få ta del av hennes liv.

 Och vet ni vad? Trots att jag baaaara är bonusmamma, som inte har nååågot som helst med henne att göra, som inte har nååågon som helst rätt att uttala mig om något som helst och som inte vet någonting och som absolut inte har någon betydelse i hennes liv så ÄLSKAR hon mig. Ja herregud, kan ni tänka er! 

Barnet ropar på mig i sömnen, vill gosa, pussa, kramas, söker tröst och kallar mig mamma (ja det sista det är ju spöstraff och dödsdom för eftersom det självklart måste vara jag som tvingat det stackars lilla barnet till att göra och hennes pappa måste ju vara en totalt osynlig och ryggradslös förälder eftersom han tillåter att en sådan barnmisshandel fortgår! Att det är barnet själv som valt att börja kalla mig det innan hon ens fyllt två det är en helt annan femma...)

Vi fick ett surt sms en sekund efter att vi lagt på efter att ha pratat med sessan. Jag får tydligen inte prata med henne. Nähä. Har någon frågat vad sessan vill? 

Vi lever ihop, vi spenderar lika mycket tid tillsammans som någon annan förälder gör med sitt barn. Oavsett om vår relation inte är önskad och omtyckt så är det väl för fan bättre att hon och jag tycker om varandra, ja till och med älskar varandra? Är det inte bättre att växa upp i en sådan relation än i någon slags askungen saga där man som styvmor och styvbarn hatar varandra?

Bara för att jag finns som bonusmamma förminskas ju inte någon annan förälders roll eller betydelse, så jag förstår verkligen inte vad som är så hemskt!

Så nu kan vi inte boka någon resa eftersom vi inte får några svar när vi frågar vilka datum som är okej. Allt för att jag bytte några ord med sessan.

Kan någon förklara rimligheten i detta?

Idag, familjerätten.

Idag ska P på möte på familejrätten. Jag är positiv till dessa möten, en neutral plats för diskussion, där frågor kan tas upp utan att bara avskrivas. Där det finns medlare som kan styra diskussioner och hjälpa till att jämka.

Efter snart 2 år med möten på familjerätten önskar vi inget annat än att vi kan komma fram till någon gemsam överenskommelse där båda parter blir någolunda nöjda så att vi kan gå vidare med respektive liv.

Med det sagt vill jag poängtera att det inte är någon av oss - mig eller P - som har uppfattningen om att vi aldrig någonsin mer ska ha eller inte vill ha kontakt med X. Det vi är ute efter är en sund relation, där man kan samtala normalt, vara överens men också ibland kunna agre to disagree, där de vuxna kan svälja sin stolthet och låta sessan stå i centrum och unna henne saker tillsammans med den andre föräldern även om det inte passar ens egna schema perfekt alla gånger, men framförallt, en relation där man förstår att ett samarbete går ut på att GE OCH TA. Ingen part kan endast ge, lika lite som en part endast kan få. 

I dagsläget upplever vi att det är vi som oftast får ge med aldrig får tillbaka och det fungerar det inte, det är det som vi alltid upplevt som det största problemet.

Man behöver inte vara vänner bara för att man har barn ihop, man behöver inte ses och kunna ta en kopp kaffe ihop - men det är verkligen kanon bra om man kan det!

 För oss känns det som att det har gått för långt för att vi någonsin ska kunna ta oss dit. För man kan faktiskt inte säga vad som helst, anklaga någon för vad som helst och fortfarande tro att man en dag ska glömma allt. 

Sessan har börjar med samtalsdagar igen, hon ringer hit när hon är hos X och tvärt om. Familjerätten ville då att P och X skulle byta ett par ord med varandra och vara förebilder för sessan. De samtalen har fungerat fint och det är bra. Ni skulle hört hur det fungerade förut, P har ett SJUKT långt tålamod och är inte den som tappar humöret, och tur är väl det. Jag hade inte haft samma tålamod om någon kallat mig de sakerna eller anklagat mig för det ena och andra, hotat att ta barnet ifrån mig och allt det där som var vardagsmat förut.

Den ena sidan av mig vill blicka framåt medan den andra inte för allt i världen kan glömma vad vi som familj utsatts för. De dagarna innan domen föll och tingsrätten meddelade att det inte fanns NÅGON anledning till att sessan INTE skulle bo varannan vecka, de dagarna var fruktansvärda. P fungerade inte som människa, att se honom må så otroligt dåligt det jag kan inte ens förklara hur det kändes. 

Fortfarande är det långt från över, men två gånger har tingsrätten dömt till vår fördel - alltså kan vi inte vara helt ute och cykla. Jag hoppas att samarbetssamtalen på familjerätten fortsätter för faktum kvarstår att nyckeln till en välfungerande dialog och ett bra samarbete ligger i att kunna ge och ta.

Tack Nilla, denna rad blev den livboj jag så desperat behövde. Jag vet att jag inte på några villkor kan jämföra våra liv men det var i alla fall en tröst!


Citat:


"...Men man får inte mer än vad man klarar av. Därför vet jag att jag klarar mig genom detta."








http://blogg.mama.nu/mammatillwilda/2011/10/15/

Total jävla sanning.

Jag fick en kommentar och en länk till en blogg. En vardag för en familj med ett svårt sjukt barn, det gjorde så ont i mig att läsa, jag blev så rörd och ledsen. Livet är verkligen inte rättvist, det är förbannat jävla orättvist många gånger och vi måste alla hitta just det där som vi kan klänga oss fast vid, som övertygar oss om att det livet är värt att levas och att det trots allt finns mycket fint i livet ändå.

Fan, jag blir så arg och trött. Tänk vad tacksamma vi ska vara för att vi är skonade från så mycket! Jag blir arg för att vi sitter i en så sjuk situation som är helt totalt jävla bisarr, TÄNK MÄNNISKA! Tänk på vad du kunde ha varit drabbad av! Hur kan man dra in sitt eget barn i en cirkus av elände utan att förstå vilka fruktansvärda konsekvenser det medför?

Det jag vill säga är att om man har en pappa som älskar sin dotter - som vill ha henne hos sig varenda sekund av livet, som leker, busar, gosar, överöser henne med kärlek, har ett hem där regler och rutiner tillsammans med ton av denna ovillkorliga kärlek skapar en trygg vardag. Där jag inte hade fått ta plats om jag inte delat hans syn på hans dotter, där hon är älskad av två vuxna människor och där hon har vänner och familj som precis som vi tycker att hon är det finaste i världen - varför vill man då ta det ifrån henne?

Vi har inte ens fått ett vettigt svar.

Vi har så jävla mycket att vara tacksamma över. Vi kunde ha delat ett helt annat öde, så varför inte sluta hata att jag älskar henne, (och hon mig, och det är väl det som gör mest ont) varför inte sluta hata att jag finns i hennes liv, varför inte sluta hata att han inte länge är en marionett, varför inte börja ta vara på livet. Njut av henne. Tiden går så fort.

 Var tacksam för vad livet givit dig för det kunde ha varit så mycket värre. Ibland undrar jag om du föredragit att jag hatat henne, behandlat henne annorlunda än hennes lillebror, om hon inte fått vara en del av min "nya" familj. Vad hade han varit för pappa då? Säger inte det väldigt mycket om vilken underbar far han är? Som vägrar göra skillnad på barnen? Som kräver att hon är lika mycket värd och behandlad och älskad på precis lika villkor?

Imorgon  är det onsdag. Domedagen. Kanske går världen under 2012 ändå.

Ångest

Det slog mig plötsligen, som ett oväntat slag i magen, och för ett ögonblick blev jag illamående. Helgen gick så fort förbi och imorgon är det redan måndag igen. Sessan måndag, och vi borde ju inte göra annat än att längta och se fram mot veckan. Men det är bara en liten del av mig som kan längta fullt ut - fasten jag saknar henne så mycket! För med måndag och ny vecka innebär det också att det snart är onsdag. En onsdag där vi får svar, en onsdag där jag sätter all min tillit till rättvisan. Det är långt från över men förhoppningsvis kan vi få något slags avslut, en ny grund att utgå ifrån så att vi tillslut kan ni det vi så gärna vill. Ett samarbete som fungerar, en lugn tillvaro, ett liv där vi enbart kan njuta av varandra, av barnen och av allt det fina vi har omkring oss. Oavsett vad som händer så vet jag att jag alltid kommer stå vid din sida P, vi fortsätter att kämpa för hennes skull. För lillebrors skull. Att ge upp är inte ett alternativ.

En känsla av att man är beredd att göra precis vad som helst, aldrig vika sig. Det är du och jag och tillsammans klarar vi allt. Älskade hjärtat. Vi har lovat att finnas där för varandra varandra i livet, att älska varandra i nöd och lust och jag lovar dig, det kommer jag alltid att göra!

Barnet främst!

Vi hade tur idag och fick komma på pannkaksmiddag hos Julia & Stoffe, det piffade upp vår torsdag! Tjejerna lekte med bilbanan, klädde ut sig, vi lekte doktor och en massa annat skojigt enda tills det blev dags att åka hem. Vi bar in två trötta barn som båda somnade så fort de lade huvudet på kudden. Känner själv att både jag och P skulle behöva sova mer, det är svårt att få ro nu.


 Jag vet inte om det ens är möjligt att vänja sig vid känslan men efter att ha levt med den här stressen i snart 2 år så börjar den ju så sakteligen bli så bekant att den mer och mer smälter in i vardagslivet. Att leva med tanken att den lilla flickan som man älskar så mycket, att ens dotter inte skulle bo här mer är outhärdlig. Jag blir så jävla förbannad. HUR FAN kan man tro att man har rätten att beröva ett barn dennes familj, pappa, lillebror, farmor och farfar, bonus morföräldrar, släkt, vänner bara för att man blir sur när man inte får som man vill? Jo för det är precis vad som sker nu. Skulle så gärna vilja publicera vartenda mail, sms, allt bara för att folk skulle få se vad en del människor är kapabla till. Oavsett vad jag känner inför denna person skulle jag eller P för den delen, någonsin anse att barnet inte längre skulle få bo där, låtas älskas av familj, vänner och diverse bonuspersonen som för henne spelar en minst lika stor roll som vi gör. 
 Det handlar enbart om att kunna lägga undan sina egna egoistiska känslor och faktiskt sätta barnet främst. Alla föräldrar som har sina barn boendes varannan vecka vill väl självklart egentligen alltid ha dem nära och alltid hos sig, det är väl ingen - eller väldigt få- som tycker att det är skönt att vara barnlös varannan vecka?
 Sina barn är det man älskar mest av allt och det är inte konstigt att krigaren i oss alla kommer fram när det handlar om barnen, men dessa känslor har också en förmåga att dra fram det sämsta i oss. Människor slutar tänka på vad som är bäst för barnet, de förblindas av svartsjuka, ilska, och helt plötsligt är det inte längre barnets känlsor, vilja, eller bästa som står i fokus. Det är förjävligt, det är sorgligt och tragiskt. Det man vill skydda är det som skadas mest.
 Vi har svurit på att inte hamna där. Att aldrig låta henne uppleva det faktum att hon växer upp i två familjer som något negativt. Det är inte hon som valt det och hon ska inte hamna i kläm. I hennes värld har hon alltid levt i två hem, i två familjer, för henne finns inget annat och det måste inte vara dåligt. Hon har dubbelt så många människor omkring henne som älskar henne. Jag önskar så att den kärleken vi alla känner kunde få stå i fokus istället. 
Lilla sessan, om du bara visste hur din pappa kämpar för dig!

Idag har vi levt med nerverna utanpå kroppen. Har nästan varit tvungen om att påminna hjärnan om varje nytt nödvändiga andetag. P ringde mig direkt efteråt, han lät lättad och på onsdag får vi svar. Livet står återigen på paus, vågar man hoppas, tro? Vi vill planera men det är svårt när vi inte vet någonting alls. 

P hämtade hem en strålande glad liten jänta från dagis, hon hoppade genast in här hemma och lyste som solen som bara hon kan. Pussade lillebror, började stöka i sitt rum, hittade en klänning hon ville ha på sig och målade sig till en kanin med ansiktsfärg. Vi åt pannkakslunch efter hennes önskemål och lilleman fick smaka yoghurt för första gången. 

Vårt lille troll har blivit stor och nyfiken på mat, allt som smakar tycker han är spännande och måste utforskas. Ikväll tänker vi testa en tesked gröt och se hur han tycker om det!

Nu sitter jag här bredvid en sovande liten knodd medan de stora busen åkt iväg för att bada. Bara sessan och pappa. Hon älskar det för pappa är nästan lika modig som hon och vågar åka vattenrutschbanan och orkar leka med henne som ingen annan! 

Hennes första ord var pappa och han var den hon tog sina första steg med. Sessan, jag lovar dig, vad som än händer dig i livet kommer din pappa alltid finnas där med dig, redo vid din sida för allt du kan tänkas behöva. En hand att hålla, ett ord som aldrig sviker, ett löfte som inte kan brytas. Pappa älskar dig mer än du kan ana lilla hjärtat!

En pappas kamp.

Vilken jävla bisarr morgon. Vi har sovit dåligt båda två och vaknade med en cement klump i magen. Vid frukosten satt vi mitt emot varandra, ögonen jag såg in i var blanka, ledsna, trötta och fulla av en känsla som bara infinner sig när en människa famlande håller fast vid det lilla grästrå hopp som till syntes är allt han har.

 Oavsett vad som händer kommer jag aldrig förlåta den människa som orsakat oss detta. Som velat skada vår familj, barnen, som dragit som en förbannat ångvält över allt vad vett, moral och normalt jävla beteénde heter! Som är fullständigt övertygad att man i egenskap av att man är förälder med det rätta könet har rätt att göra precis vad som helst. Vem detta slår hårdast mot är uppenbart men inte ens detta tas det hänsyn mot.

 Jag lever med en människa, en pappa som slåss för rätten att leva med båda sina barn, som slåss för sin rättighet som förälder och som kämpar för att sin dotter ska få leva med sin pappa och sin lillebror. Som har fått tagit så mycket skit att ni aldrig någonsin kan tänka er. Ibland önskar jag att jag kunde visa er, tänk er att bli smutskastade och kallade dåliga föräldrar - utan någon som helst substans i anklagelserna- enbart på grund av av ett en människa är så jävla bitter! Tänk er att leva med att någon hotar er att ta ert barn ifrån er! Det är fullständigt vansinne vad som pågår just nu.

 Jag önskar att denna människa kunde se att pappan till barnet är den mest fantastiska pappa som finns, som gör allt, A L L T för sina barn.

Vi vet att dem som står oss nära vet vad som är sant och inte. Idag är en avgörande dag, jag kan inget mer än att be, hoppas på att det finns goda krafter, att det finns rättvisa, hoppas på upprättelse och på att sanningen ska krossa alla dessa lögner.

Hej vänner

Här hemma har vi inte gått och lagt oss ännu, det är en stor dag imorgon och vi har många fjärilar i magen. Jag önskade jag kunde säga att dessa var små söta jag-går-på-rosa-moln-och-är-kär-fjärilar, något slags känslomässigt lyckorus. Snarare är det små jävla ångest demoner som gnager hål på oss innefrån. Jag kan inte för mitt liv förstå att vi sitter i den här situationen, jag kan bara inte för mitt liv förstå att man väljer att utsätta sitt barn för det! Men vi kämpar vidare. Rättvisa ska skippas, det goda ska segra. Jag ska rada upp klichérna på rad och upprepa dem som ett jävla mantra tills att de blir verkligen. För oss kommer det aldrig ta slut, men vi kommer aldrig ge upp. Aldrig någonsin.

Mamma & pappas prins

En tanke offras.

Jag kan inte sluta skratta, hela situationen är så ironisk & det är egentligen bara tur att man inte förstår hur en del männsikor tänker. Skulle man göra det, skulle det förmodligen bara förvirra en själv än mer. Bittra människor är ett speciellt släkte, så är även människor som är av den uppfattningen att endast de själva har rätt, om allt, att de kan allt & där ingenting är disskuterbart om det inte faller inom ramen för personens egen uppfattning om rätt eller fel. Jag lämnar dessa människor med deras tragiska livsöde i sin egen bubbelvärld och återvänder till vad vi andra kallar verkligheten.

Solen skiner, det blåser ljummna vindar, med andra ord en perfekt eftemiddag att gå en promenad! Jag älskar sommarkvällar, helst ska de spenderas på en solvarm klippa vid havet, där luften doftar av salt & tång, där tystnaden bara bryts när vågorna slår mot klipporna!

Havet & klipporna vid sommarstugan, så som min kropp & själ längtar ut till sommarstugan!