Amma länge?

Att det är omöjligt att tillfredsställa omgivningen när det gäller amning är ingen nyhet. I ena ringhörnan står amningsmaffian som predikar om WHO:s rekommendationer om amning de första två åren, att modersmjölken är det bästa för både mor och barn och att all amning ska främjas och genomföras oavsett blödande bröstvårtor och sinande mjölk
  I andra ringhörnan står dess motsatts, alla dem som nu vill förbjuda ammande mammor att ge sina barn mat på offentliga plaster och tvinga i dem in i amningsrum eller in under amningssjalar. Plötsligt blev det mest naturliga i hela världen något äckligt och groteskt. Ett blottat kvinnorbröst är plötsligt både sexualiserat och så äcklande att dessa absolut inte kan visas, eller snarare skymtas, när ett barn behöver få i sig näring på det vis naturen så finurligt kommit på.  
  Om vi för en stund glömmer dessa två motsatser kommer nästa. HUR länge det är det okej att amma? Meningarna går vitt isär; ammar man inte alls och väljer att flaskmata sitt barn är man en egoistisk, självcentrerad bimbo som bryr sig mer om sina brösts utseendet än om sitt barns mest grundlägger behov för mat och närhet. Väljer man däremot bort amning efter ett par månaders försök och kämpande är man inte en tillräckligt god moder eftersom man givit upp och eftersom alla vet att riktiga mödrar aldrig ger upp är man alltså ingen riktigt moder värdigt namnet.
  Ammar man då mer än de 6 månaderna Bvc rekommenderar börjar plötsligt omgivningen skruva på sig. "Är barnet inte lite väl stort nu?" "Ska det inte börja äta mat?" Och "herregud hel ammar du fortfarande?" är ständigt frågor som besvärande ställs och syftet med amningen ifrågasätts då barnen tydligen inte längre behöver amningen vare sig som anknytning,föda, tröst, närhet eller gos.
  Dem som fortfarande orkar och vill fortsätta amma när barnet är över året kan inte räkna med något större stöd från omgivningen, sällan från Bvc eller särskilt många andra. Plötsligt ammar mamman enbart för sin egen skull. Hur man nu kan påtvinga sitt barn att ta bröstet har jag dock inte lyckats läsa mig till, men klart är att barnet inte behöver tutte längre, nej, nej! "Herregud slutar du i inte nu kommer du snart ha en 5 åring hängandes i bröstet!" och en väldans massa människor tycker plötsligt att det är äckligt, onaturligt och absolut helt förfärligt!
  Så vad gör man då? Personligen valde jag att skita fullständigt i all den smörjan. Min son fick mat vart vi än var, inne som ute, på restauranger, på biblioteket, på parkbänkar, på zoo, på stranden och i badhuset. Jag har till och med ammar stående, för liksom nöden har ett hungrigt barn ingen lag!
Idag är min son 15 månader. Jag, hör och häpna, ammar fortfarande! Ibland men väldigt sällan på dagen när han vill eller på kvällen, främst på nätterna men poängen är att vi har valt att det är vårt barn som ska få bestämma när han behöver sluta. Nu äter han mat som en 1 åring bör och den lilla mjölk som fortfarande finns räcker ingenstans i näringsväg men ger så mycket mer i trygghet, anknytning och välbefinnande för mitt barn.
Kan man inte eller vill man inte amma så matar man sitt barn på bästa sätt, man ger kärlek och all omsorg som behöva utan en tutte i munnen, vill man amma så gör det så länge man själv och barnet vill och mår bra av det!