Jag har blivit och är förmodligen - om än på en mer diskret nivå än tidigare - så hatad på grund av min och sessans relation. Det går inte tvinga ett barn att älska en eller tvinga tills sig en relation till ett barn. Antingen uppstår den eller inte. Jag och sessan byggde upp en kärleksrelation. En mamma dotter relation som idag är som vilken relation mellan förälder och barn som helst.
P gav oss utrymmet och välsignelsen att låta oss utveckla den, han såg och förstod att sessan, vår familj och kommande barn skulle må bra av att få leva ihop utan att vara segregerade baserat på genetik. Det kräver mod och tillit att våga släppa in en annan person i sitt och sitt barns liv.
Jag älskar min bonusdotter lika mycket och på samma sätt som min biologiska son. Det har en del svårt att tro är möjligt, en del hatar det och både jag, P och tyvärr sessan har länge, länge fått veta att detta är sjukt, att det tyder på bristande föräldraskap hos P och att sessan "minsann ska lära sig vem som är hennes riktiga mamma."
I mina ögon har han tagit högsta ansvar för sin dotter genom att inte acceptera att sitt barn under några omständigheter särbehandlas. Han har skyddat henne mot att växa upp i en familj där hennes halvsyskon är mer värda. Han har givit henne möjligheten att leva i en kärleksfull och harmonisk familj.
Fortfarande får sessan - för en del personer- inte kalla mig eller hennes bonusmorföräldrar för de namn hon själv valt trots att hon efter två års tid att tillsägelser - dock inte från oss- fortfarande väljer att göra det.
Vi vill att sessan ska få välja själv vad hon vill säga, hon ska vara fri i det valet. Om hon tvingas till att kalla oss olika saker för att det helt enkelt passar någon annans ego bäst kommer hon alltid komma på sätt att hantera det genom att lära sig vart vad är okej. Bara tanken på att hon som 4:a åring ska behöva tänka över vad hon i vilken omgivning säger är fruktansvärt.
Hon är lika välkommen och älskad av vår familj och föräldrar som vårt biologiskt gemensamma barn.
Men det är det långt ifrån accepterat från en persons håll. Det märkliga i det hela är dock att det är helt okej att bonuspappan tilltalas med pappa och namn, att tom P ska tilltalas med pappa och namn, men att jag enbart ska kallas Jennie eftersom att det finns enbart finns en rättmätig moder.
(Bvc, familjerätten och två barnspykologer har gång på gång föreslagit och uppmuntrat användandet av mamma/pappa och sedan namnen på oss bonusföräldrar och likadant på bonusmor och farföräldrar. Så ensamma om att den åsikten är vi inte.)
Då ställer jag mig frågan, är detta en en bättre passande bonusmamma? Är det så här man som biologisk mamma med barn varannan vecka önskar sig att bonusmamman känner?
Personligen finner jag det fruktansvärt och tragisk på alla sätt och de enda som drabbas av detta maktspel från de vuxna är detta är barnen.
Läste också den tråden och tyckte det var helt fruktansvärt! Barnen har ju ändå inte gjort ngt mer än att finnas. Hatar situationer där barn kommer i kläm!
SvaraRaderaNågonstans måste man ju som vuxen förstå att bete sig därefter, annars blir det barnen som får betala priset i de vuxnas patetiska försök att använda barnen för att sabotera för den andra föräldern eller vad man nu har för motiv.
Jag tycker det är helt underbart att du faktiskt älskar T så mycket som du gör, och om jag skulle befunnit mig i en sån situation att mina barn skulle få en bonusmamma skulle jag av hela mitt hjärta önska att det skulle vara någon som tänker och resonerar som dig. Det förtjänar alla barn!