För att ni är mina!

Jag träffade min man för inte allt så länge sen. Det var vinter, kallt och vi hade äntligen bestämt att vi skulle ses - efter en allt för lång tid av sms och telefonsamtal. Det var pirrigt och hjärtat slog många tusen gånger snabbare än vad det brukar. Jag kände mig aldrig fin nog, ändrade och fixade, vad skulle han tycka?  Det första jag såg var hans leénde som kom emot mig. Det var där och då, första blicken, första kramen, och jag visste att det här, det här kunde bli något bra. Något riktigt, äkta och förbannat bra. Det blev mycket mer och mycket bättre än vad jag någonsin kunnat tro. Jag tror på äkta kärlek. Jag tror att vi är menade att hitta just den perfekta personen för oss. Och det var precis var vi gjorde den där kvällen för inte allt så länge sedan. Han sa det först jag vet att det här kan vara för evigt. Det kan inte vara så här bra om det inte är på riktigt. 

Vi pratade och planerade hur vi kunde få våra två liv att passa ihop. Vem kunde ana att de slå fint och enkelt skulle smälta samman? Jag har aldrig älskar någon som du. Jag föll och föll, handlöst och fullständigt för denna underbara människa. För var dag växer det, och jag vill aldrig någonsin vara utan. 

Så kom dagen när jag för första gången skulle möta hans dotter. Jag kommer aldrig någonsin glömma, minnes bilden ligger säkert förvarad djupt inbäddad i mitt inre. Hon hade sovit och kom upp, trygg i sin pappas armar, hans ömma blick på sin lilla prinsessa. Så liten liten och fantastiskt söt. Jag satte mig på huk och sa hej och hon tittade på mig med nyfiken blick, drog ut sin napp och sträckte sedan fram nappen, sin goshund och snutte filt. Det var ett fint ögonblick och sedan den dagen har hennes plats i mitt hjärta växt för varje ny minut vi haft tillsammans. 

Det var avgörande för oss, för mig och P, att hon som var och är hans allt var älskad på lika villkor. När han såg att sessan öppnade sig för mig och jag mig för henne öppnade han sitt hjärta och sitt hem för mig. Sedan den dagen var vi tre. Tre på lika villkor, tre som för en kärlek började gro emellan och som växte sig stark och gränslös. Vi blev en familj. Hon gav mig ett nytt namn. Mamma umpe. Det kom en dag från ingenstans, hon ropade på mig, Maammaa uumpeee och har från den dagen alltid kallat mig det, oavsett vad andra sagt och tyckt att hon ska säga.

Vi började så snart att prata syskon, planera bebis och snart kunde jag ge honom den finaste julklapp det går att ge, en liten sticka med ett blått plus. Känslor av berusande lyckorus och vånda blandades, men vårt lille frö ville stanna i magen och växte sig större för var dag. Jag glömmer aldrig första gången jag såg det lilla hjärtat slå. Hand i hand med P såg vi vårt lilla underverk!

 Storasyster längtade i månader efter sitt syskon, varje kväll fick magen en godnatt puss och hon kände och pratade med magen och den lilla därinne. 

Det var en lång tid av förväntan och längtan tills det äntligen blev dags för vår son att möta världen! Svett och tårar, en massa smärta och så var han plötsligt här hos oss! Den första doften av honom, hans lilla kropp mot mitt bröst. Så stort och ofattbart. Jag älskar min familj mer än någonsin. När jag inte tror det är möjligt att känna mer, att få plats med mera fin kärlek i hjärtat så ryms det där mer ändå.  I vår familj finns ingen bio, ingen bonus, hos oss finns två fantastiska barn. Vi gör ingen skillnad. Ni är mitt allt och mer därtill!