Följ vardagen med min lilla familj med allt vad småbarn och varannan vecka liv innebär!

torsdag 12 januari 2012

Barnet främst!

Vi hade tur idag och fick komma på pannkaksmiddag hos Julia & Stoffe, det piffade upp vår torsdag! Tjejerna lekte med bilbanan, klädde ut sig, vi lekte doktor och en massa annat skojigt enda tills det blev dags att åka hem. Vi bar in två trötta barn som båda somnade så fort de lade huvudet på kudden. Känner själv att både jag och P skulle behöva sova mer, det är svårt att få ro nu.


 Jag vet inte om det ens är möjligt att vänja sig vid känslan men efter att ha levt med den här stressen i snart 2 år så börjar den ju så sakteligen bli så bekant att den mer och mer smälter in i vardagslivet. Att leva med tanken att den lilla flickan som man älskar så mycket, att ens dotter inte skulle bo här mer är outhärdlig. Jag blir så jävla förbannad. HUR FAN kan man tro att man har rätten att beröva ett barn dennes familj, pappa, lillebror, farmor och farfar, bonus morföräldrar, släkt, vänner bara för att man blir sur när man inte får som man vill? Jo för det är precis vad som sker nu. Skulle så gärna vilja publicera vartenda mail, sms, allt bara för att folk skulle få se vad en del människor är kapabla till. Oavsett vad jag känner inför denna person skulle jag eller P för den delen, någonsin anse att barnet inte längre skulle få bo där, låtas älskas av familj, vänner och diverse bonuspersonen som för henne spelar en minst lika stor roll som vi gör. 
 Det handlar enbart om att kunna lägga undan sina egna egoistiska känslor och faktiskt sätta barnet främst. Alla föräldrar som har sina barn boendes varannan vecka vill väl självklart egentligen alltid ha dem nära och alltid hos sig, det är väl ingen - eller väldigt få- som tycker att det är skönt att vara barnlös varannan vecka?
 Sina barn är det man älskar mest av allt och det är inte konstigt att krigaren i oss alla kommer fram när det handlar om barnen, men dessa känslor har också en förmåga att dra fram det sämsta i oss. Människor slutar tänka på vad som är bäst för barnet, de förblindas av svartsjuka, ilska, och helt plötsligt är det inte längre barnets känlsor, vilja, eller bästa som står i fokus. Det är förjävligt, det är sorgligt och tragiskt. Det man vill skydda är det som skadas mest.
 Vi har svurit på att inte hamna där. Att aldrig låta henne uppleva det faktum att hon växer upp i två familjer som något negativt. Det är inte hon som valt det och hon ska inte hamna i kläm. I hennes värld har hon alltid levt i två hem, i två familjer, för henne finns inget annat och det måste inte vara dåligt. Hon har dubbelt så många människor omkring henne som älskar henne. Jag önskar så att den kärleken vi alla känner kunde få stå i fokus istället. 
Lilla sessan, om du bara visste hur din pappa kämpar för dig!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar