Frånvarande föräldrar.

Det slår mig allt oftare hur frånvarande många föräldrar är. De är mitt upp i allt, fysiskt närvarande men ändå inte där. Man ser dem överallt med näsan i sin smartphone och sitt ivriga barn bredvid. Det finns så många viktigare saker alltför ofta, föräldrar tycks prioritera sina jobb, sin hobby eller helt enkelt sin egentid framför umgås med sina barn. 

Självklart behöver alla en paus från vardagen då och då, för att orka vara bra föräldrar måste man få tid för sig själv och för sin partner, då och då, men att varje ledig stund "passa" på att lämna bort barnen för sitt eget nöjes skull finner jag sorgligt. Barn behöver också få vara lediga, vara hemma, leka med sina föräldrar och umgås med sin familj. Jag tror inte att barn mår bra av att ständigt lämnas bort till glada mor och farföräldrar, mostrar och fastrar eller far och morbröder eller varför inte vänner eller andra bekanta. Inte för att mamma och pappa ska kunna ägna en hel dag åt sin hobby v a r j e helg, eller vill hänga med kompisarna och pimpla vin så fort chansen ges!

Jag kan tänka mig att livet med heltids barn ser annorlunda ut, man har privilegiet att umgås med sina barn varenda dag, att behovet att komma ut och vara sig själv en stund då också blir större. Men att som varannanvecka förälder känna behovet eller ens ha viljan att ständigt vara frånvarande får mig att undra om man verkligen tycker det är roligt att engagera sig i sina barn.

Missförstå mig rätt. Alla mammor och pappor måste få tid att vårda sin relation och unna sig att umgås på egen hand, men att regelbundet prioritera sin hobby framför att umgås med barnen samtidigt som man slår sig på bröstet och utger sig för att vara någon slags parent of the year får mig att må en smula illa.