Idag, familjerätten.

Idag ska P på möte på familejrätten. Jag är positiv till dessa möten, en neutral plats för diskussion, där frågor kan tas upp utan att bara avskrivas. Där det finns medlare som kan styra diskussioner och hjälpa till att jämka.

Efter snart 2 år med möten på familjerätten önskar vi inget annat än att vi kan komma fram till någon gemsam överenskommelse där båda parter blir någolunda nöjda så att vi kan gå vidare med respektive liv.

Med det sagt vill jag poängtera att det inte är någon av oss - mig eller P - som har uppfattningen om att vi aldrig någonsin mer ska ha eller inte vill ha kontakt med X. Det vi är ute efter är en sund relation, där man kan samtala normalt, vara överens men också ibland kunna agre to disagree, där de vuxna kan svälja sin stolthet och låta sessan stå i centrum och unna henne saker tillsammans med den andre föräldern även om det inte passar ens egna schema perfekt alla gånger, men framförallt, en relation där man förstår att ett samarbete går ut på att GE OCH TA. Ingen part kan endast ge, lika lite som en part endast kan få. 

I dagsläget upplever vi att det är vi som oftast får ge med aldrig får tillbaka och det fungerar det inte, det är det som vi alltid upplevt som det största problemet.

Man behöver inte vara vänner bara för att man har barn ihop, man behöver inte ses och kunna ta en kopp kaffe ihop - men det är verkligen kanon bra om man kan det!

 För oss känns det som att det har gått för långt för att vi någonsin ska kunna ta oss dit. För man kan faktiskt inte säga vad som helst, anklaga någon för vad som helst och fortfarande tro att man en dag ska glömma allt. 

Sessan har börjar med samtalsdagar igen, hon ringer hit när hon är hos X och tvärt om. Familjerätten ville då att P och X skulle byta ett par ord med varandra och vara förebilder för sessan. De samtalen har fungerat fint och det är bra. Ni skulle hört hur det fungerade förut, P har ett SJUKT långt tålamod och är inte den som tappar humöret, och tur är väl det. Jag hade inte haft samma tålamod om någon kallat mig de sakerna eller anklagat mig för det ena och andra, hotat att ta barnet ifrån mig och allt det där som var vardagsmat förut.

Den ena sidan av mig vill blicka framåt medan den andra inte för allt i världen kan glömma vad vi som familj utsatts för. De dagarna innan domen föll och tingsrätten meddelade att det inte fanns NÅGON anledning till att sessan INTE skulle bo varannan vecka, de dagarna var fruktansvärda. P fungerade inte som människa, att se honom må så otroligt dåligt det jag kan inte ens förklara hur det kändes. 

Fortfarande är det långt från över, men två gånger har tingsrätten dömt till vår fördel - alltså kan vi inte vara helt ute och cykla. Jag hoppas att samarbetssamtalen på familjerätten fortsätter för faktum kvarstår att nyckeln till en välfungerande dialog och ett bra samarbete ligger i att kunna ge och ta.