Total jävla sanning.

Jag fick en kommentar och en länk till en blogg. En vardag för en familj med ett svårt sjukt barn, det gjorde så ont i mig att läsa, jag blev så rörd och ledsen. Livet är verkligen inte rättvist, det är förbannat jävla orättvist många gånger och vi måste alla hitta just det där som vi kan klänga oss fast vid, som övertygar oss om att det livet är värt att levas och att det trots allt finns mycket fint i livet ändå.

Fan, jag blir så arg och trött. Tänk vad tacksamma vi ska vara för att vi är skonade från så mycket! Jag blir arg för att vi sitter i en så sjuk situation som är helt totalt jävla bisarr, TÄNK MÄNNISKA! Tänk på vad du kunde ha varit drabbad av! Hur kan man dra in sitt eget barn i en cirkus av elände utan att förstå vilka fruktansvärda konsekvenser det medför?

Det jag vill säga är att om man har en pappa som älskar sin dotter - som vill ha henne hos sig varenda sekund av livet, som leker, busar, gosar, överöser henne med kärlek, har ett hem där regler och rutiner tillsammans med ton av denna ovillkorliga kärlek skapar en trygg vardag. Där jag inte hade fått ta plats om jag inte delat hans syn på hans dotter, där hon är älskad av två vuxna människor och där hon har vänner och familj som precis som vi tycker att hon är det finaste i världen - varför vill man då ta det ifrån henne?

Vi har inte ens fått ett vettigt svar.

Vi har så jävla mycket att vara tacksamma över. Vi kunde ha delat ett helt annat öde, så varför inte sluta hata att jag älskar henne, (och hon mig, och det är väl det som gör mest ont) varför inte sluta hata att jag finns i hennes liv, varför inte sluta hata att han inte länge är en marionett, varför inte börja ta vara på livet. Njut av henne. Tiden går så fort.

 Var tacksam för vad livet givit dig för det kunde ha varit så mycket värre. Ibland undrar jag om du föredragit att jag hatat henne, behandlat henne annorlunda än hennes lillebror, om hon inte fått vara en del av min "nya" familj. Vad hade han varit för pappa då? Säger inte det väldigt mycket om vilken underbar far han är? Som vägrar göra skillnad på barnen? Som kräver att hon är lika mycket värd och behandlad och älskad på precis lika villkor?

Imorgon  är det onsdag. Domedagen. Kanske går världen under 2012 ändå.