Följ vardagen med min lilla familj med allt vad småbarn och varannan vecka liv innebär!
måndag 16 januari 2012
Till er!
Jag gillar att ni gillar att läsa min blogg!:) antalet nya läsare ökar hela tiden och det är verkligen jätte kul att se! Länka gärna till era egna, det är alltid kul att kika in på nya bloggar!
Jag kom in hit av en slump för någon dag sedan.Vet inte vad som fick mig att fastna men det gjorde jag. En av anledningarna är troligen ert kämpande för er dotter. Jag har gått igenom och kämpar fortfarande för mina barn trots att det gått över 7 år.Mina barn är det bästa som har hänt mig och de viktigaste i mitt liv.Du skrev att det i samhället är så att kvinnan automatiskt har rät...(inte ordagrant men)Det är en syn som min xmake gärna utnyttjar sig av.Men den stämmer inte alltid.Borde inte handla om mamma och/eller pappa.....Barnens bästa....Kommer fortsätta kika in här ;) Önskar er lycka till med kämpandet. Undrar du något får du gärna fråga.Har ju som sagt gått igenom denna resan under låååång tid tillsammans med barnen. Har slutat blogga men bloggen hittar du här :http://blogg.mama.nu/mammatillwilda/ Kram/Nilla
Vad ledsen jag blir av att höra att du fortfarande får kämpa efter 7 år. Jag har heller inga förväntningar om att detta bara en dag ska blåsa över men man har ju ändå en innerlig önskan om att det en dag kan ebba ut lite grann i alla fall. Man kan aldrig förändra en annan människa och därför kan jag bara önska att denne en dag kommer till någon slags insikt. Så otroligt sorgligt att läsa om din dotter, hon skänker er säkert ofattbar lycka fasten jag inte ens kan t'änka mig hur tungt det måste vara att leva med ett ovist slut. Jag har själv jobbat nu i 5 år med personer med olika typer av funktionsnedsättningar och jag kan bara tänka mig att vardagen måste vara mycket tyngre när man dessutom måste "kämpa" med det också. Vet ju hur mycket det kan innebära och nu menar jag inte bara praktiska vardagliga ting utan hela "karusellen" med olika instanser och myndigheter. Ens barn är ju allt man har, i mitt fall är det inte alla som kan förstå eller som tror att det är möjligt att man kan älska ett barn som inte är ens eget, och det är synd för kärlek har inga hinder. Det var en fin blogg, har inte hunnit läsa så mycket ännu, det är sorglig men fint. Tack för att du är öppen för frågor, det är inte lätt att få svar från andra som inte vet hur det är att gå igenom detta! Blev ett väldigt flummit svar men jag blev så tagen av din blogg att jag liksom kom av mig!
Jag kom in hit av en slump för någon dag sedan.Vet inte vad som fick mig att fastna men det gjorde jag. En av anledningarna är troligen ert kämpande för er dotter. Jag har gått igenom och kämpar fortfarande för mina barn trots att det gått över 7 år.Mina barn är det bästa som har hänt mig och de viktigaste i mitt liv.Du skrev att det i samhället är så att kvinnan automatiskt har rät...(inte ordagrant men)Det är en syn som min xmake gärna utnyttjar sig av.Men den stämmer inte alltid.Borde inte handla om mamma och/eller pappa.....Barnens bästa....Kommer fortsätta kika in här ;) Önskar er lycka till med kämpandet. Undrar du något får du gärna fråga.Har ju som sagt gått igenom denna resan under låååång tid tillsammans med barnen. Har slutat blogga men bloggen hittar du här :http://blogg.mama.nu/mammatillwilda/
SvaraRaderaKram/Nilla
Hej!
SvaraRaderaVad ledsen jag blir av att höra att du fortfarande får kämpa efter 7 år. Jag har heller inga förväntningar om att detta bara en dag ska blåsa över men man har ju ändå en innerlig önskan om att det en dag kan ebba ut lite grann i alla fall. Man kan aldrig förändra en annan människa och därför kan jag bara önska att denne en dag kommer till någon slags insikt. Så otroligt sorgligt att läsa om din dotter, hon skänker er säkert ofattbar lycka fasten jag inte ens kan t'änka mig hur tungt det måste vara att leva med ett ovist slut. Jag har själv jobbat nu i 5 år med personer med olika typer av funktionsnedsättningar och jag kan bara tänka mig att vardagen måste vara mycket tyngre när man dessutom måste "kämpa" med det också. Vet ju hur mycket det kan innebära och nu menar jag inte bara praktiska vardagliga ting utan hela "karusellen" med olika instanser och myndigheter. Ens barn är ju allt man har, i mitt fall är det inte alla som kan förstå eller som tror att det är möjligt att man kan älska ett barn som inte är ens eget, och det är synd för kärlek har inga hinder. Det var en fin blogg, har inte hunnit läsa så mycket ännu, det är sorglig men fint.
Tack för att du är öppen för frågor, det är inte lätt att få svar från andra som inte vet hur det är att gå igenom detta! Blev ett väldigt flummit svar men jag blev så tagen av din blogg att jag liksom kom av mig!
kramar