Home Alone

Är hemma själv för en kväll, det ni, det händer inte ofta! Sitter fortfarande och funderar om jag verkligen måste göra något eller om det faktiskt är okej att jag sitter här och njuter av att göra precis i n g e n t i n g.

Hej vardag och hösttermin

Ny måndag, ny vecka. Dagis start för sessan på ny avdelning, sista semester dagen för mig och P's första dag på en lååång pappaledighet! Höstterminen har startat med buller och bång och ingenting låter sig väntas!

Igår kom vi hem från en veckas semester hos familj och vänner i landet på andra sidan Östersjön. Det har varit dejligt att vara iväg, bli sådär lagom ompysslade och bortskämda. Barnen har träffat kusinbarnen, ätit de sista smultronen i oldefar och oldemors trädgård och så har vi varit på ett super spännande och super roligt nöjespark, Bonbonland. Sessan kunde åka hela 21 av 28 karuseller och till och med lilleman fick åka med på sin allra första karuselltur!

Som alltid åkte vi hem med en känsla av vemod samtidigt som det kändes alldeles underbart att efter många timmar i bilen få krypa ner i sin egen säng tillsammans med sina små troll.

Jennie + höst = sant.

Trots att jag ett vårbarn är älskar jag hösten. Det är fortfarande bara augusti men med ösregn och grå himmel utanför mitt fönster känns det verkligen som om hösten redan är här. Jag blir nästan besviken när jag tittar ut och ser strålande sol och värmeböljor. Den här sommaren har ändå mestadels regnar bort ändå och nu är jag mer än redo gör raggsockor, varmchoklad och tända stearinljus. Idag sprang jag helt otippat på världens snyggaste höstkappa, jag testade den, såg på min man med hundvalpsblick och utan ett ord tog han kappan och stegade iväg mot kassan. Det är faktiskt väldigt löjligt men jag kan ändå inte låta bli och får väl tvingas erkänna att just sådana lyckade köp får mig att känna ett bubblande eufori. Jag är faktiskt helt kär och tycker att min nya jacka är helt bedårande!

Från mormor

Barnen fick skor här om dagen, tack snälla mamma:)

Tillbaka till verkligheten.

Så var vi hemma igen efter ett par härliga dagar på sommarstugan. Det var liksom alltid helt underbart, att bara få njuta av allt det fina omkring. Både mina föräldrar och svärföräldrarna var med, turligt nog har vi lillstugan där P's föräldrar sov och med de två sovrummen på övervåningen i storstugan så kändes det inte så trångt som man annars hade kunnat tänkt sig att det skulle vara med sex vuxna och två barn.

Vi har bara tagit dagarna som de kommit, ena dagen badade vi, den andre packade vi med oss matsäck och tog vi en tur med båten ut till en av öarna. Vi har grillat, fiskat och en kväll satt vid ett spegelblankt stilla hav och grillat marshmallows. Plockat blåbär gjorde vi också, sessan visade sig vara en fenomenal blåbärsplockare! Hon tog sin lilla hink, drog på "stölvarna" och satte sig mitt i riset och ömsom åt och plockade goda stora blåa bär.

Att kunna låta barnen skrota runt som de vill är något av det jag älskar mest med att vara där ute. Att slippa tysta det stora barnet när det lilla sover, att kunna låta dem gå in och ut som de vill. Lilleman älskar friheten att krypa omkring på gräsmattan, han undersöker och pular med sitt och en dag "hjälpte" han flitigt sin morfar med att bygga på stenmuren.

Igår var det så dags att låsa dörren till det röda huset med vita knutar, lämna skog och hav bakom oss och åka hem. Imorse lämnade vi sessan på dagis och vardagen kändes plötsligt så påtaglig efter ett långt sommarlov. Som tur är har vi ett par veckor kvar innan allvaret sparkar igång och jag ska lämna hemmet och barnen om dagarna för att återgå till plugget och P's nästan ett år långa pappaledighet ska börja...

Ett klokt och fint litet ögonblick

Sessan: Mamma...? Hur känns det att vara stor?

Frånvarande föräldrar.

Det slår mig allt oftare hur frånvarande många föräldrar är. De är mitt upp i allt, fysiskt närvarande men ändå inte där. Man ser dem överallt med näsan i sin smartphone och sitt ivriga barn bredvid. Det finns så många viktigare saker alltför ofta, föräldrar tycks prioritera sina jobb, sin hobby eller helt enkelt sin egentid framför umgås med sina barn. 

Självklart behöver alla en paus från vardagen då och då, för att orka vara bra föräldrar måste man få tid för sig själv och för sin partner, då och då, men att varje ledig stund "passa" på att lämna bort barnen för sitt eget nöjes skull finner jag sorgligt. Barn behöver också få vara lediga, vara hemma, leka med sina föräldrar och umgås med sin familj. Jag tror inte att barn mår bra av att ständigt lämnas bort till glada mor och farföräldrar, mostrar och fastrar eller far och morbröder eller varför inte vänner eller andra bekanta. Inte för att mamma och pappa ska kunna ägna en hel dag åt sin hobby v a r j e helg, eller vill hänga med kompisarna och pimpla vin så fort chansen ges!

Jag kan tänka mig att livet med heltids barn ser annorlunda ut, man har privilegiet att umgås med sina barn varenda dag, att behovet att komma ut och vara sig själv en stund då också blir större. Men att som varannanvecka förälder känna behovet eller ens ha viljan att ständigt vara frånvarande får mig att undra om man verkligen tycker det är roligt att engagera sig i sina barn.

Missförstå mig rätt. Alla mammor och pappor måste få tid att vårda sin relation och unna sig att umgås på egen hand, men att regelbundet prioritera sin hobby framför att umgås med barnen samtidigt som man slår sig på bröstet och utger sig för att vara någon slags parent of the year får mig att må en smula illa.