Idag har vi levt med nerverna utanpå kroppen. Har nästan varit tvungen om att påminna hjärnan om varje nytt nödvändiga andetag. P ringde mig direkt efteråt, han lät lättad och på onsdag får vi svar. Livet står återigen på paus, vågar man hoppas, tro? Vi vill planera men det är svårt när vi inte vet någonting alls. 

P hämtade hem en strålande glad liten jänta från dagis, hon hoppade genast in här hemma och lyste som solen som bara hon kan. Pussade lillebror, började stöka i sitt rum, hittade en klänning hon ville ha på sig och målade sig till en kanin med ansiktsfärg. Vi åt pannkakslunch efter hennes önskemål och lilleman fick smaka yoghurt för första gången. 

Vårt lille troll har blivit stor och nyfiken på mat, allt som smakar tycker han är spännande och måste utforskas. Ikväll tänker vi testa en tesked gröt och se hur han tycker om det!

Nu sitter jag här bredvid en sovande liten knodd medan de stora busen åkt iväg för att bada. Bara sessan och pappa. Hon älskar det för pappa är nästan lika modig som hon och vågar åka vattenrutschbanan och orkar leka med henne som ingen annan! 

Hennes första ord var pappa och han var den hon tog sina första steg med. Sessan, jag lovar dig, vad som än händer dig i livet kommer din pappa alltid finnas där med dig, redo vid din sida för allt du kan tänkas behöva. En hand att hålla, ett ord som aldrig sviker, ett löfte som inte kan brytas. Pappa älskar dig mer än du kan ana lilla hjärtat!